Fyfan vad jag hatar ångest, och fyfan vad det är jobbigt.
Fyfan vad allt skiter sig, och fyfan vad jag känner mig sämst just nu.
Hatar att vara emo på bloggen, men bloggar är väl egentligen till för att man ska få skriva av sig? Det är iaf vad jag tänker göra nu.

Saknar den gamla tiden så jävla mycket, då slapp man tänka och allt man gjorde var bara underbart. Älskade hemmafester (som igår).
Pappas fest har jag längtat efter i flera månader. Verkligen.
I början sket sig allt och jag mådde piss, spydde cirka fyra gånger och åt ingen mat.
På kvällen gick det över och jag mådde bra igen, Erik och jag skulle bara gå till Axsjön och chilla lite, och sen gå hem till mig igen.
Istället träffade vi några kompisar och satt med dom i flera timmar, det blev natt och eftersom jag inte hade platts att sova hemma fick jag sova hos Erik.
Vaknade fyra och mådde skit, Erik sov.
Klockan åtta drog jag hem för att få träffa alla gästerna innan dom åkte, det var mys men jag mådde fortfarande dåligt, och att alla berättade vad jag verkligen missat igår fick mig inte att må bättre.
Så, festen jag tjatat på pappa att vi ska ha i flera år nu hade vi äntligen igår. Och jag missade i princip allt.
Jag som hade planerat att sitta och mysa bland fulla föräldrar hela natten.
Nu är det över och pappa fyller aldrig 50 igen.

Och vad fan tänker ni? En jävla fest.
Det är fan så mycket mer en en jävla fest.
Jävla skitblogg.
Ångest är så jävla jobbigt